Stolt över mig själv igår. Brukar annars vara helt fast i datorn. Måste skriva inlägg, måste kolla mail, bloggar, face ja allt. Men igår starta jag inte datorn på hela dagen! Kan iof ha med att jag inte var hemma från 07.00-23.00.. Men iaf:) Och nu är första gången jag egentligen sitter vid datorn idag. Ja, prata lite med Barbie förut, men då var det lunch, städning och annat som också upphöll mig..

Precis hemkommen från Lucia i Gustav Vasa kyrkan. Lillasyster är så duktig:) Det var väldigt fint faktiskt. Smått mäktigt. De var 5 klasser? Tre musik klasser från rydberg och två andra tror jag? Hur som, de var många. Och sjöng väldigt bra. Trots Soffans kommentarer i slutet om att många inte kunde hålla tonerna och så vidare så hördes det inte ut. Ena solotjejen var ju grym! Och bara grejen att ställa sig framför en fullsatt kyrka är ju inte dålig. Jag skulle nog skaka av nervositet bara att stå i den stora skalan. Hehe. Satt precis bakom dirigenten för det mesta, så man kände sig ganska uttittad iallafall. Fick för sig att alla titta på lilla Emelie som sitter där och ler och vill sjunga med =P

Vad som slog mig att jag är nog en ganska dömande person. Man satt där och titta på alla.. Så börjar man döma. Jaha, hon är jordens bitch och säkert hackar på de flesta, hon kommer arbeta det, han kommer bli det, den kommer misslyckas, den är oskuld, den sätter på allt, ja, det mesta.. Vet inte riktigt hur jag ska ta åt mig det. Det är egentligen inge bra. Men vem dömer inte efter utseende? Ofta gör man det, och efter man träffat/talat/umgåts med personen kommer oftast en annan, helt annan uppfattning. Men i vissa fall har man rätt rakt igenom... Vet inte om man kan göra ngt åt det heller. Frågan är om man vill göra ngt åt det.. Så länge det inte går för långt, att man dissar folk pga sin påhittade version är det nog ingen fara, tror man lär sig ganska mycket av det då. Men när man slutar hälsa på folk eller inte ger dem någon chans fast man inte känner dem, ja då ska man nog akta sig. Eller?