Saknar min ö.

Vill hem.. Vill inte sitta i västerort och inte känna en kotte, vill inte sitta ensam om kvällarna när karln är i garaget, jag vill inte bo i en etta där kläderna ligger slängda på golvet för att garderoberna är fulla, jag vill inte, jag vill inte.

Hemma har man ändå sin umgänges krets, man kan träffa ngn när som, vilken tid på dygnet som helst, man hittar alltid på ngt, om inte annat en onödig promenad eller en film och ngn gott att tugga på. Kanske bara ses och tar en cigg?

Här är allt så.. Ensamt, allt känns så långt bort. Jag kan ut o promenera, nää just det, jag hittar inte här och inte det bästa stället för en tjej att gå ensam i skogen... Nehe.

Jag kan hälsa på den personen! Absolut kan jag göra det, har nog ändå två vänner här ute, Tack Mimmi och Gismo;) Men på ngt vänster känns det så långt bort.. Att det inte är som värmdö och bara slinka förbi någon. Så då blir det oftast inte ens att man hör av sig.. Christian har vi ju också.. Men nu när han har blivit en sådan där Potatis verkar han inte ha tid med oss utan MC kort.. Man ringer, man bestämmer, det rinner ut i sanden för att han inte hör av sig.. Han har inte tid, han ska göra det... Aldrig tid :( Saknar min Christian..


Hemma kan man ju ta en promenad och kila ner till vattnet och sätta sig när man är ensam. Love it. Så underbart att höra vattnet slå.. Man blir så lugn. Men här? Nää. Även om jag skulle hitta en sjö skulle den säkert inte vara nära nog och man var tvungen att ta bilen, då försvinner typiskt den där myskänslan, avslappnandet. Gå ut på gräsmattan och läsa då? Det är ju guld värt. Nä just det, bor i lägenhet.

Hatar det.