Nu är det mindre än en kvart kvar tills det är över..

...Eller det kommer inte göra sig påminnt förrän imorgonbitti och jäklar vad jag är rädd. Magen oroar sig redan nu och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag är taggat, jag är motiverad och jag vill verkligen. Samtidigt som jag har så svårt att se mig utan detta och rädslan för att misslyckas är så stor. Tänk om jag inte klarar av det? Tänk om jag faller tillbaka efter två dagar? Då är det präntat misslyckad i pannan på mig och jag vet inte vart jag skulle vända mig då.. Skulle skämmas när jag möttes alla blickar. Oavsett vem, känd som okänd, det skulle bränna inom mig. Varför kan jag inte ha samma taggning som för typ en vecka sedan? Fan också.

Humörsvängningarna är redan här och tårarna rinner om vartannat med gapskratt. Hur fan ska jag klara jobbet imorgon? My god. Åh. Detta kommer bli ett riktigt test för mig och Danne. Haha. Tur att han mestadels är i garaget nu om kvälllarna, nog säkrast så;)

Just det där att jag inte kan se mig utan det, skrämmer mig väldigt mycket. Känns som att det finns större möjlighet att falla tillbaka då.. Försökt göra mig av med vanorna här nu senast dagarna och göra allt omvänt/huller om buller.. Har fungerat väldigt bra faktiskt men de sitter fortfarande rotade i ryggraden.. Fek. Samtidigt hade jag samma dillemma för drygt 2 och ett halvt år sedan. Fast där stog partner på schemat. Jag ville bort men kunde inte se mig utan det, rädd för hur världen skulle se ut efter, men jag lever ju idag? Lyckligare än aldrig förr! Tänk då hur lycklig jag är om ännu två år om jag klarar detta? Ja! Dom tankarna kör vi på!


Ah.. Snart så. Fan jag har inge substitut tills imorgon! Läkerol/halstablett och tuggummi finns visserligen i bilen.. Kan fungera..


NU KÖR VI!