Det kan inte vara sant.. Det finns inte.. Du kan helt enkelt inte bara försvinna...

Du är ju stål-jocke som åker hoj med bruten nacke, tacklar träd, klotar med råge.. Du klarar ju allt.. Vart försvann din ängel denna kväll? Var verkligen den lånade tiden slut? Var det verkligen inte ett liv kvar av de nio...? Vad skulle ha hänt om du missade trädet? Kunde du inte kanat 2 dm åt sidan..? Den frågan kommer gräma sig inombords...


Jag vet att jag inte kan mäta mig med Potatisarna.. Med Christian, med Yalle.. med Grannen.. De hade äran och lyckan att komma dig riktigt nära.. Jag längade, ville, men tog mig aldrig riktigt i kragen.

Sen den första dagen jag mötte dig.. Hehe. Det var för övrigt en riktigt kul kväll. Du var dret full, kunde knappt stå på benen.. Jag var påväg att bli fin om fötterna jag med, kaxade med dig som jag aldrig brukar med ngn, och du tyckte jag var den största bitchen i stan.. Och Målarn ville slänga blygläpparna runt mitt huvud som en kalaspuff och rulla ner mig för sveavägen.. För att jag var såå sugen på att ge honom en dansk kyss.. Haha. Sen kom en harley nerför gatan.. Med en riktigt risig gammal bajen gubbe på.. "Jag är gammal, men det där är fan ett liggsår" Gorma du..  Du vet hur man gör bra första intryck;)

Vet inte vad det var med dig den kvällen, men efter det trånade jag efter din vänskap. Vi sågs en del via Christian, mumsade middag, glodde på teve, drack några kalla..  Kom bra överens.. Lika på mkt.. Som om man hade känt dig i åratal, att man kände varandra utan och innan.. Fast man nästan inte kände dig alls riktigt egentligen..  

Jag ångrar mig så att jag inte hörde av mig mer till dig.. Inget som sägs bara för att du är borta, nej, detta har jag tänkt på sen den första dagen.. Ville verkligen.. Men som vanligt är Emelie den segaste jävla proppen i stan och tar aldrig tag i sina saker.. Hon låter det bara flyta... Det ordnar sig alltid.. Det kommer en dag... Fan fan fan ta mig.

Det går inte att beskriva hur stor saknaden är. Du har lämnat ett så stort tomrum efter dig.. Så det är helt sjukt. Jag har aldrig sörjt en människa såhär hårt förut.. Aldrig fått det där att man kommer på sig själv stirrades i väggen efter en 15.. Sömnlösa nätter.. Inte ätit ordentligt sen den natten.. Tack Simon och Tessa som dock nästan fick i mig en halv fiskgryta i söndags;) Det är helt sjukt.. 

Trots dina gliringar som mer än ofta kom ur din mun, din hand som slank ner för min rumpa, kommentarerna som man inte visste om man skulle slå eller garva åt.. Så var du så .. Så härlig som bara du kan va.. Dina ögon som inte kunde få jorden iskalla surpuppa att inte dra på smilbanden och bli varm, varma kramen som alltid kom som lägligast..

Kan inte få in att du inte finns mer.. Att jag aldrig kommer att få höra ditt härliga skratt som smittar av sig ända ner till tårna.. Fan fan fan....

Sist vi sågs kom du fram till mig, jätte glad, "Tjeeena gumman!", gav mig en stor bamsekram.. Och ja, handen kom ner till rumpan till slut;) De fotade ju bakom, så vad annars skulle du ha gjort? Haha. Senare på kvällen, fick jag en kram innan du skulle åka, "Ha det bra gumman... Vi måste hångla nästa gång, eftersom vi inte hann idag... " Ditt finurliga leende under hjälmen och ögonen som drar ihop sig till ett smil... Sen rulla du iväg

Var hos dig igår.. 7-8 timmar satt jag och bara förneka.. Förneka vad som hade hänt, Förneka att hojen var mos, Förneka spåren i asfalten.. Förneka de trasiga träden.. Förneka den upp plöjda skogsvägen, Försökte förneka att du var borta... Men det går inte.. Tårarna rinner hejdlöst, gjort sen den natten.. Natten man inte ville uppleva.. Fan Svarten..

Det vägrar gå in.. Känns som att på lördag ska du stå där på parkeringen, böörna lite, garva din skratt.. Komma och ge mig en kram, viktigast; säga att det inte är på riktigt..

Varför kan man inte bara vakna upp ur denna mardröm och inse att det faktiskt inte var så, att jag faktiskt har den där tiden på mig att ringa, ses, äta en god middag..

Du vet att jag förväntar mig att vi ses på lördag va...?






Vila i frid min vän.. Du kommer alltid att finnas med oss...