Släkten är värst?

Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva.. Vill bara banka huvet i väggen och centrera smärtan på ngn annat ställe än inom mig...

God vad jag älskar släkt och familj.. Eller inte. Inte alltid. Mestadels inte alltid.. Hur lyckas de alltid få en att må så dåligt?

I min släkt har jag alltid utpekats som svarta fåret, även om ingen sagt det har det alltid varit så..
Jag valde fel pojkvän (vilket jag visst kan hålla med om i viss del idag, men gud, jag var 15 och övertygad..)
Jag är den som presterar minst, är fulast, slöast, mest misslyckad....

Visst jag hamna på Willys, skit jobb, men pengar som behövs. (Har iaf ett jobb!) Men kusinen som jobbar på posten, det är ju ett topp jobb.. Jora.. Trodde man kommit över den där gränsen nu, att man faktiskt växte upp och kunde bete sig som folk.. Men nej.. Min kära M (inte mamma;) ) som alltid stått mig nära, som jag alltid kunnat prata med, skratta, ta en öl, snacka skit i all ända, bara vara mig.. Har de senaste året varit väldigt tillbakadragen, känns som att hon kollar ner på mig, att hon tittar på mig som att jag inte var lika bra.. Som de andra gör.. Det har ju alltid varit hon och jag, men nu känns det som att när hon pratar med mig pratar hon med mig på ett sätt som att hon tycker synd om mig.. Att jag är ngn total misslyckad person som de behöver dras med... Att jag bara finns där uan att de vill, att de tvingas prata med mig för att vi är släkt... Även kusinerna är det som att man blir klappad på huvet av.. Nu när jag växt upp behöver de inte gulla med mig.. Egentligen tycker jag om dem, skulle inte byta dem mot allt i världen.. Men varför, varför lyckas de må som man gör?

Idag har varit en jävlig dag.. Var på begravning.. Det var nog den trevliga delen.. Om man nu kan säga så.. Var faktiskt väldigt fint! Hela vägen dit, under cermonin, efteråt, satt jag bara o tänkte på min vikt. Att jag är fet, jag är ful, kan inte fixa håret, har fula kläder.. Hjälper ju inte att trådsmala syster sitter brevid och är så jäkla snygg.

Sen när vi väl kommer hem.. Pratar om midsommar.. Just det säger M, Nattis fyller ju år på Tisdag, så vi tänkte fira det på söndagen.. Mmm, säger jag o Mamma.. Emelie fyller ju också år då säger hon. Just det! Oj. Säger M.. "Tack", precis det jag behövde höra. Självklart får kusinen sin dotter på min födelsedag. Den enda dagen då faktiskt jag fick stå lite i centrum, den dagen som var min alldelles egna.. Hon fyllde ett på min 18års dag, men det är nog ingen som minns vad jag fyllde eftersom det är så stoort att bli ett. Blir ju samma sak åren efter, nu när jag är "stor" är ju inte min dag lika viktig.. Tydligen.

Fortsatte prata om midsommar, "Ja det var ju då nattis fyllde år som..." Mmm.. Japp var bara hennes dag. Är jag helt fel ute? Är jag bara självisk och bitter som tänker såhär?

Sen när syster ska gå.. Jeans, slapp skjorta och collegetröja, slafstofs.. "Gud va fin du är! Riktigt sådär sommrig" säger M... Joda, skit fin är hon..

Bara så less att alltid komma sist i stegen.. Visst jag begär inte att komma i första, andra hand bland folk, men gärna på rätt hand.. Inte som sista människa på jorden...



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0