Ibland undrar man.. Vad lever och vad levde jag för liv egentligen? Med mer betoning på det sistnämnda..

Håller på att rensa i min walk-in-closet och minnerna är många.. Försöker få lite struktur där inne då det fortfarande står en del bananlådor med allt onödigt joks man kan tänka sig. Men som håller i så många minnen. Hittade en bunt med alla kvitton från första Anfi vistelsen.. Nog bland den bästa semestern jag haft. Och den som jag kommer minnas för alltid. Trots syskonbråk och de bästa stunder vi haft tillsammans jag och Soffan, tonårsrevolter, rymmningar och gråt mot föräldrar. Undra vart han tog vägen? Blev han sparkad pga mig? Varför vill ingen tala om det..? Varför låtsas ingen om som att han fanns? Frågorna är många och jag kommer nog aldrig få svar på dem.. Ingenting belv sig likt på Anfi efter den vistelsen..

Hittade även buntar med små skolfoton som man bytte med varandra på lågstadiet.. Varför fanns inte mina bästa vänner med där? Och varför har jag massa bilder på de jag verkligen inte var vän med? Hum.. Nu när jag tänker efter har jag nog förklaringen på det. Kollagetavlor hamnade mina vänner på och de andra? Ja, man försökte väl få bilder på allt och alla i den åldern.. Mm, så var det nog.. Men egentligen, vilka var en bästa vänner? De vänner man har kvar idag, eller de man kunde anförtro sig allt åt, som man knappt pratar med idag? Kommer ihåg hur avis jag var på alla som hade klungor med tjejkompisar som gjorde allt tillsammans. Som hade middagar tillsammans och inte vek från varandras sidor. Jag var aldrig den tjejen. Var iof inte flick-tjej heller. Jag hängde med killarna och var nöjd över det. Men man hade ändå aldrig den där tajta känslan man såg hos tjejerna. Skulle dock inte byta mina manliga vänner mot det, då jag värdesätter och värdesatte deras vänskap enormt. Men killar och känslor? Hur pojkaktig man en är så måste man ventilera sina känslor ibland =P Men jag vet inte. Jag och tjejer går inte helt ihop helt enkelt. Förmodligen är det väl eftersom man är uppväxt med killar som det har blivit så.. Rätt kul, uppväxt med bara Mami och ändå blir man pojke. Haha. Kan dock ha någonting med sju år hos dagmamma med 9 killar.. ;)

Men det som högg mig mest i hjärtat var ett brev från farmor jag hittade. Eftersom jag och pappa inte har direkt kontakt har jag och farmor brevväxlat lite under åren. Mest hon om jag ska vara ärlig. Så mycket lättare att få iväg ett mail men så mkt trevligare att få ett brev på lådan.. Tror detta var i mitten av våran brevväxling och hon avslutade med "Hoppas du har ett bra liv" Det satt rätt i hjärtat kan man säga. Kanske är det dumt att älta nu och visserligen är jag gammal nog att ha en självstädig kontakt med henne, men är det så lätt? Är det så lätt att ta upp en gemenskap med någon som bor i andra delen av landet (Nä inte riktigt, men långt ifrån sthlm iaf..) Att ta upp kontakten med någon som man egentligen inte känner? Jag vet vad hon heter, hennes adress och vad hon brukar göra. Men vad hon egentligen tycker och tänker? Nä. Det är synd. Synd hur vissa liv och realtioner bara kan kastas bort. Min far har jag aldrig saknat så. Men att veta att man har två halvsyskon, de är ju mer syskon än Sophie, blodsligt iaf, och knappt samtalar med varandra? När de var små minns jag hur de såg upp till mig och vad sågs vi? En gång per år? Inte har väl den relationen blivit bättre med åren heller. Träffade den familjen senast i början av januari när vi besökte dalarna för begravning av min farfar. En farfar jag inte vet hur han ser ut. Då, som alltid, pratade vi om at bättra på kontakten, att ses oftare, om inte annat ses och fira jul. Mm, den 11 juni idag. Gick ju bra. Inte hört ett ord sen dess. Visserligen inte hört av mig jag heller. Men endå. Även om jag har all skyldighet i världen att höra av mig jag med, särskilt när man växt till sig, tycker man fortfarande att en pappa i ett förhållande har liite mer skyldighet på sig. Han kan ju se efter sina andra barn. Vad hände med mig? Inget jag grubblar över egentligen, då jag och Mami har klarat oss mer än bra på egen hand. Men hursom så kommer de dagar man funderar på hur allt hade kunnat se ut. Hur situationerna hade kunnat se annorlunda ut. Jag har massa släkt på hans sida som jag inte ens vet namnen på eller var de finns, eller ens vilka som finns. Min faster är nog lite av ett guldkorn. Träffade henne på begravningen och innan dess har jag inte en aning. Någn gång när jag var väldigt väldigt liten tror jag. Men ändå, varje julafton och VARJE födelsedag, skickar hon mig en present. Och då ska vi se till att min pappa inte ens minns när jag fyller år. Och vad återgäldar jag henne med? Inte ett skit.

Funderar ibland på att ta mig upp till dalarna till faster eller nedåt landet till farmor och hälsa på, men undra hur det skulle bli? Hur krystat lär det inte vara? Hej, jag tränger mig på, vi äter en bulle, kul, nu ska jag åka.. Eller så är jag bara negativ. Eller så funderar jag på tok för mkt en dag som denna....