Levt i någon form av chock tror jag hela helgen. Inte riktigt vågat tänka ordentligt eller riktigt känna efter. Utan det har varit så mycket enklare att bara gå runt i ett töcken. Ett töcken med luddiga kanter.. Förneka att fredagen ens existerade och inbilla sig att det fortfarande var torsdag...

Har träffat mamma och även haft Asta igår/idag och inte ens där släppt in några känslor.. Utan nonchat allt..


Men det brast.
Precis slitit ur sängkläderna och här sitter jag på golvet i högen. Tårarna bara sprutar och kunde jag skulle jag vända in och ut på mig själv. Att det ska göra så förbaskat ont!!

Älskade vän.

Lova att pussa på Smulan från mig <3