Ett sms som verifierar att fialotta är på gång hem borde lugna min omvända mage, men det känns inte rätt någonstans ändå..

Varför skicka ett sms när hon vet hur både hon och jag reagerat på händelsen?

Varför skicka tre små ord istället för att ringa av lycka?

Varför skicka ett dött sms istället för att pusta ut tillsammans och känna världen landa under fötterna igen?

Mjo för att myntet har alltid en baksida...


Skruttan ÄR påväg hem. Så är det. Men tonlösheten i mammas röst förtäljde någonting annat.. Veterinärens dom var inte vad vi hoppats.
De ville att hon skulle fara till Nagijala och rulla sig i gräset ihop med Tofflan och Sessan. Kanske även Smulan finns där och väntar på sin vän?

Men Åke klarade det inte. Älskade Åke som jag minns hur han vägrade skaffa hund och la över allt ansvar på oss tre tjejer i huset. Lite gnäll var det i början, men det dröjde inte länge för ens Doris sadlade om till rörmokare. Hon var, ÄR, alltid vid hans sida och hon blev hans bäste vän.

Jag kan inte klandra honom för att han inte kunde ta det beslutet. Jag vet hur länge jag och Smulan drog ut på våran underbara tid tillsammans. Den där soliga vårdagen ligger som svetsad på hornhinnan. Älskade fyrbenta vänner..

Fröken är iaf påväg hem som sagt men natten känns väldigt oklar. Förändringar på levern visade röntgen och det kan aldrig gå bra... De vill ha in henne...

Fan också! Fan ta elaka jävla sjukdomar! Fan ta att jag ska sitta här i fucking Nora och fan fan fan fan om jag inte får träffa min bäbis en sista gång i detta liv.

Älskade älskade vän!