Usch.

Jag har en egenskap som jag mer än gärna skulle vilja göra mig av med.

Har så fruktansvärt svårt att prata känslor. Att ta diskussioner med Danne, säga till mamma avslappnat att jag älskar henne, att lyfta på luren och öppna mitt hjärta för mina kära vänner.

Det stryper sig på vägen och ända sedan barnsben har jag lärt mig att hålla sakens inom mig och visa upp ett glatt leende istället för tornadosarna som yr inom mig. Att det ska vara så jäkla svårt att släppa! Det är så mycket lättare att antingen ta till ilskan och storma ut, eller kväva det innan det blåser upp. Skäms över hur jag tar det men kan inte hjälpa det.

Sen att man lipar som en treåring för allt underlättar ju inte direkt. Haha.

Sen andra sidan på myntet då. På jobbet är det tvärtom. Där är jag en av de som säger vad man tycker o tänker och mer än gärna tar en diskussion med alla. Hur fan går det ihop?!

Blir ju inte klok på mig själv.