Hela dagen har jag gått som i ett töcken, och magen vrider sig vid varje tanke.

Fy. Har ett beslut liggandes på tungan som tankarna har förts runt med i många år. Nu tror jag att det är dags.

Det är dags att avsluta denna relation, som egentligen inte ens är en relation. Kan man avsluta någonting som inte finns? Jag vet att det är rätt beslut, men frågorna kring vad det kommer innebära för de andra runt om grämer mig. Jag vill, önskar och hoppas att det inte rör dem ryggen, de känner till min situation, men ändå.. Och hur kommer han att reagera? Han borde se detta komma, men tänk om han flippar? Eller hur kommer jag ta det att få det bekräftat att han skiter i mig? Kommer han vända de andra emot mig? Hur ska jag ens våga lägga fram allt det här???

Fan vad jag saknar att kunna prata med någon om detta som känt mig sedan barnsben. Som vet all bakgrund och kan "bolla" med mig..

Då kommer vi till nästa mage. Jag har en kär vän som jag saknar så in i .... Jag saknar våra galna upptåg och älskade humor. Saknar våra myskvällar och roadtrips i landet. Att kränga in halva IKEA i en liten bil, eller varför inte festa i trappuppgången med en sopkvast? Jag vet inte vad som hände eller vems fel det är, men vi hörs inte längre. Mina försök är få men obesvarade. Själv blir man inte nådd alls.. Varför är det såhär? I helgen ska vi ses och så är det bara. Hur jag ska få tag på dig är dock ett mysterium.. Är du ens i landet? Men nu är min saknad så jävla stor så det går inte länge! Fann ett kort på oss igår som symboliserar oss så ofantligt bra. Ligger på mitt nattduksbord hemma och skaver.

Fan.

Muntra tankar såhär en måndagskväll efter gymmet! Skulle man inte få endorfiner av träningen??