Gud vilken härig dag jag hade igår! Helt sjukt. En dag på väldigt länge som jag har unnat mig själv lite njutning. Har ju så dåligt samvete över att ligga hemma, fast man inte är sängliggande. Man relaterar ju sjukskrivning med sängliggande typ.. Men stor del av min kropp är ju brukbar fast min arm inte är det. Vilket gör att jag faktsikt KAN göra saker utanför hemmet, fast jag inte kan jobba. Jag har haft väldiga problem att inse detta och skäms bara av att åka och handla typ.. Men igår blev det andra bullar. Skulle hjälpa Axa att hitta ett location här ute i V-ort och tänkte att jag kunde fördriva en timme med damen och få lite sällskap:) Åkte ner till ett bad Danne pratat mkt om men som jag själv aldrig varit nere i.. Åkte dit, och jag blev kär! Visste inte att vi kunde ha något så underbart här borta! Jag vet vart jag kommer bo resten av sommaren ;) Axa var tvungen att jobba vidare och vi bestämde oss för att ta oss dit idag ist. Men jobbet blev inställt och badet bara skreeek efter oss. Så vi hamnade där och stekte en stund.. Så himla skönt!! Första doppet för året blev det visst också;)

Sen hem för en mysig midsommar middag då ingen av oss tre faktiskt ätit någon iår.. Senare på kvällen kände jag mig strong i kroppen och utmanade Danne på ett parti kubb.. Tog väl en 15-20 minuter innan öbarns-isolerade-vi-har-inga-tevespel-Emelie kunde kamma hem storsegern.. Haha :) Fast bra var väl det, för fy fan vad min axel inte gillade det.. =/ Vet inte om jag sovit dåligt (tycker mig sovit på rätt sida hela natten) eller om det var pga det, men hela min högersida är helt död idag.. Suck. Hursom så avsluta vi kvällen på balkongen i kvällssolen med några parti kort, vindruvor och kvidande av skratt. Älskar dig mitt hjärta <3

Så sjukt fint väder idag! helt lovely!  Att dagen sedan startade med frukost på sängen är ju inte helt fel det med ;) Mysmorgon med bubben och sedan iväg åkning för att få lite lena ben. Så nu kan man finnaly vara barbent igen. Haha. Ska strax rulla ut mot värmdö för lite släktkalas.. Kom på imorse att jag helt glömt bort att köpa present till lillknodden.. Ajaj! Eller lillknodd och lillknodd, hon blir ju faktiskt 5 idag :) Så måste förbi någon leksaksaffärpå vägen. Pysseldam som hon är blir det nog pennor i olika färger och former och lite pysselböcker.. Hon fick ju pärlor i vintras så.. Usch vad jag svammlar.

Nää, dags att göra sig lite lättklädd och bege sig!

Ja ni. Inte varit nå fart på denna blogg på ett tag.. Varit ute på landsvägarna och farit runt i lappfjället och sedan bott hos doktorn.. Får dra en resumé av den regniga men svårt roliga helgen en vacker dag.. Just nu längtar jag bara efter sängen.

Har precis haft några modiga vänner hemma för lite mumsig sallad, bullar, kakor och tåårta.. Mkt trevligt! Kul att någon våga komma trots en halsflussande make :)

Helt sjukt.. Imorgon blir man ett år äldre. Och vart tog det tidigare året vägen? Vad har man gjort på det? Och den där känslan.. Jag vill ha pirret, jag vill ha längtan.. Just nu känns det som att imorgon är vilken dag som helst. Usch, inte kul och bli gammal!

Man skulle kunna säga att jag är lite smårädd.. Trodde inte att det var detta som väntade mig. God! Höll på att få en chock på apoteket. Hoppas jag inte behöver göra om detta i mitt liv framöver. Man kan säga att mitt och Dans förhållande kommer ta sig till en annan nivå ikväll. Men den stora frågan är hur fan jag ska klara av att göra det imorgon?? Själv? Hjälp. Kanske värt att gå upp 06 men honom så han får hjälpa mig. Känns inte alls lockande men tanken på att göra det själv skrämmer mig nå otroligt. Eller kanske snarare en fysisk omöjlighet? Sen att jag väntar ett samtal mellan 9-10 imorgon bitti gör inte saken bättre. Då måste detta vara avklarat..

Har så sjukt ont i magen just nu. Finns dock fler faktorer till det men detta är nog en stor del av det.. Hjälp

Äntligen en liten vettig läkare att handskas med! Ljuvligt. Tog mig upp till dem för en tid klockan nio och var nervösare än nervösast. En inte helt okej undersökning väntade.. Fick namnet på den herren jag skulle till, och satt och fundera på vem det kunde vara. SJÄLVKLART var det den enda unga doktorn som fanns i byggnaden. Såklart. Men har man problem så har man. Var faktiskt inte så pinsamt att prata om problemen och undersökningen gick bra. Väldigt duktig pojk det där! :) Fick en remiss som skulle ta veckor innan jag fick en tid.. Suck. Men var väl bara att gilla läget. Jag fick ju iaf komma vidare, och de skulle faktiskt försöka ta reda på vad felet var. Inte bara skicka hem en men ett "Det löser sig" som det brukar vara.. Kom hem, slängde mig på soffan och telefonen ringde. Det var dom. Shit, vad är det nu då tänkte jag och blev lite orolig. Nä då var det min kära doktor som ville kolla om jag ville komma på undersökning redan imorgon! Han hade drgit i lite trådar och fixat in mig. Hur rart är inte det då? Precis så jag vill ha min läkare. En som bara inte kör på och släpper en när man går utanför dörren. Känns bra. Känns bra att få ett svar redan imorgon trots att jag kanske hade väntat några dagar för att förtränga dagens underesökning. Haha.

Imorgon blir fjärde dagen hos doktorn, kanske ska fråga om jag får flytta in? :)

Åh jag vill verkligen inte. Vill inte, vill inte! Känner olust i hela kroppen bara vid tanken på vad som väntar och bara tanken på att gå DIT upp igen för att göra det gör mig spyfärdig. Den där damen kommer mig inte nära igen och speciellt inte i detta ärende. Fan. Hoppas innerligt att man kan gå till närakuten och slippa VC. Annars åker jag till en annnan VC, så enkelt är det. Jag sätter inte min fot där igen. Inte denna vecka iaf. Varför ringde jag och kollade upp detta för? Hade säkert kunnat förneka allting några dagar till, det kommer inte vara något iaf. Fast kan ju kanske och förhoppningsvis förklara mitt magont. Sen måste man ju såklart se det värsta i allting ;) Hoppas på närakuten så jag får hålla Danne i handen.. Behöver en del pepp inför detta, och jag vet precis vad Danne kommer säga. Haha! Åh vad han kommer göra sig rolig över detta... Nog precis vad jag behöver också iof..

Oh, ännu mer olust

Än en gång har jag ledsnat på sjukvården. Shit alltså. Hur i helvete fick denna läkare sin legitimation? Hur kan hon ha klarat sin social kompetens? Var där igår och hon var så sjukt dryg och i princip uttala sig om hur dum i huvudet jag var. Tack. Du vet hur du ska behandla dina patienter..

Var där idag igen för att förlänga min sjukskrivning då kroppen är paj av förskylningar och hemligheter samt att armen börjar värka mer och mer igen... Får i receptionen reda på att jag ska till henne igen eftersom min husläkare har semester, och jag ber då om en annan men det skulle tydligen inte komma in någon förrän 10.. (Nu var klockan 8) Så det var bara att gilla läget och börja stålstätta sig.. Såg framför mig hur hon skulle bete sig och sorgligt nog var det inte mycket som förvånade mig under vårat samtal. Hon satt och anklagade MIG för hur andra läkare skrivit i mina journaler och hur andra hade behandlat mig. Måste jag väl ändå fatta att det var fel? Och om jag skulle VETA vad som var fel på min arm skulle jag väl för i helvete inte sitta där?? Vartenda ord som kom ut ur den #%!*# mun satt som spjutet i bröstet. Precis så nedvärderande och precis så anglagande att man bara ville krypa under bordet och gömma sig. Var inte det lättaste att hålla tillbaka tårarna..

Det enda positiva var att hon skickade mig till röntgen så då har man det gjort också. Inte för att jag tror att det kommer att visa något.. Men iaf. Fick min sjukskrivning MEN det var ju så himla svårt att förlänga den och hon hade verkligen inte tid at skriva det nu så hon skulle skicka hem den. Vad fan är det för betende? Gör man så? Hur svårt kan det vara? Ändra ett datum? Shit alltså.

Sen att vårdcentralen här är helt upponervänd kan vi ta en annan gång. Att det ska ta tre timmar innan man kommer in till doktorn, att det inte finns kölappar utan man ska stå och köa i trappuppgången i en timme för att komma till recpetionen och att det inte finns tidsbokning är ju helt absurt! Man måste fan vara kärnfrisk för att orka med en vända där uppe alltså.. Börja sakna Djurö VC allt mer.. Börjar anse att det är mer värt bilresan dit. Skulle förmodligen gå fortare.....

Jaha, så satt man återigen i denna förbannade soffa. Danne lättade för en stund sedan för black race på barkarby. Åh, vill jag med! Men med denna förkylning tänker jag icke stå och frysa rumpen av mig på ett flygfält för ett egentligen obetydligt race. Fast hade varit kul att se Mållgan:) Blir håningsvatten och soffmys ist. Låter inte helt fel det heller :)

Fan halsen var inte kul inatt. Vakna av behov av toalettbesök och när man prövade att svälja tårades ögonen.. Inte rart! Lyckades som tur var somna rätt fort och aaningen bättre var det när jag vakna. Suck. Halsont, vad gör man? Håning, bafucin och glass? Nå andra tips?

Nu står jag i ett vägskäl. Ett vägskäl som jag inte har en aning om hur jag ska bemöta. Tanken är att jag ska tillbaka till jobbet på måndag och jag vet inte om jag klarar det. Min arm har blivit bra mycket bättre de senaste dagarna och jag kan faktiskt sitta rakt upponer utan smärta, för det mesta, men när man börjar bruka armen känner man av det direkt. Inte i samma smärta, men fortfarande smärta. Jag är sugen på att jobba, så sjuk trött på att vandra hemma hela dagarna, men frågan är då om det är värt det. Kanske fungerar det att arbeta måndag, men hur mår jag på tisdagen? Kommer det tillbaka i samma skala då det tydligen inte är helt läkt? Eller kanske man kan köra på i molande smärta men måste gå om några veckor igen? Eller är det värt att vara hemma en vecka till för att vara extra säker? Fan. Vill inte vara hemma. Men vill samtidigt inte jobba en dag och hamna på ruta ett igen. Fan fan fan. Och det är ju egentligen bara jag som kan fatta detta beslut också. Det är ju min kropp. Bara jag som känner mina begränsningar... Jag lutar mestadels åt att vara hemma en vecka till, tror det skulle göra mycket gott. Men det är midsommar vecka, och jag vet hur kaos det är på jobbet. Hur mycket det är att göra... Åh! Varför blev man påtvingad ett samvete för? Haha

Min kära chef ringde mig nyss och vi pratade lite. Berättade vad jag tyckte och att jag har iaf siktat in på måndag. Trots mina funderingar.. Vill ju jobba! Vi får väl se vad helgen för med sin i mediciniskt syfte och ta det därifrån tror jag. Håll tummarna för mirakel...


Glömde jag nämna att jag åkt på en dunder förskylning nu med tre dagar innan arbetststart också? Just lööv my life just nu. Suck. Tajming är nog mitt andra namn......

Ibland undrar man.. Vad lever och vad levde jag för liv egentligen? Med mer betoning på det sistnämnda..

Håller på att rensa i min walk-in-closet och minnerna är många.. Försöker få lite struktur där inne då det fortfarande står en del bananlådor med allt onödigt joks man kan tänka sig. Men som håller i så många minnen. Hittade en bunt med alla kvitton från första Anfi vistelsen.. Nog bland den bästa semestern jag haft. Och den som jag kommer minnas för alltid. Trots syskonbråk och de bästa stunder vi haft tillsammans jag och Soffan, tonårsrevolter, rymmningar och gråt mot föräldrar. Undra vart han tog vägen? Blev han sparkad pga mig? Varför vill ingen tala om det..? Varför låtsas ingen om som att han fanns? Frågorna är många och jag kommer nog aldrig få svar på dem.. Ingenting belv sig likt på Anfi efter den vistelsen..

Hittade även buntar med små skolfoton som man bytte med varandra på lågstadiet.. Varför fanns inte mina bästa vänner med där? Och varför har jag massa bilder på de jag verkligen inte var vän med? Hum.. Nu när jag tänker efter har jag nog förklaringen på det. Kollagetavlor hamnade mina vänner på och de andra? Ja, man försökte väl få bilder på allt och alla i den åldern.. Mm, så var det nog.. Men egentligen, vilka var en bästa vänner? De vänner man har kvar idag, eller de man kunde anförtro sig allt åt, som man knappt pratar med idag? Kommer ihåg hur avis jag var på alla som hade klungor med tjejkompisar som gjorde allt tillsammans. Som hade middagar tillsammans och inte vek från varandras sidor. Jag var aldrig den tjejen. Var iof inte flick-tjej heller. Jag hängde med killarna och var nöjd över det. Men man hade ändå aldrig den där tajta känslan man såg hos tjejerna. Skulle dock inte byta mina manliga vänner mot det, då jag värdesätter och värdesatte deras vänskap enormt. Men killar och känslor? Hur pojkaktig man en är så måste man ventilera sina känslor ibland =P Men jag vet inte. Jag och tjejer går inte helt ihop helt enkelt. Förmodligen är det väl eftersom man är uppväxt med killar som det har blivit så.. Rätt kul, uppväxt med bara Mami och ändå blir man pojke. Haha. Kan dock ha någonting med sju år hos dagmamma med 9 killar.. ;)

Men det som högg mig mest i hjärtat var ett brev från farmor jag hittade. Eftersom jag och pappa inte har direkt kontakt har jag och farmor brevväxlat lite under åren. Mest hon om jag ska vara ärlig. Så mycket lättare att få iväg ett mail men så mkt trevligare att få ett brev på lådan.. Tror detta var i mitten av våran brevväxling och hon avslutade med "Hoppas du har ett bra liv" Det satt rätt i hjärtat kan man säga. Kanske är det dumt att älta nu och visserligen är jag gammal nog att ha en självstädig kontakt med henne, men är det så lätt? Är det så lätt att ta upp en gemenskap med någon som bor i andra delen av landet (Nä inte riktigt, men långt ifrån sthlm iaf..) Att ta upp kontakten med någon som man egentligen inte känner? Jag vet vad hon heter, hennes adress och vad hon brukar göra. Men vad hon egentligen tycker och tänker? Nä. Det är synd. Synd hur vissa liv och realtioner bara kan kastas bort. Min far har jag aldrig saknat så. Men att veta att man har två halvsyskon, de är ju mer syskon än Sophie, blodsligt iaf, och knappt samtalar med varandra? När de var små minns jag hur de såg upp till mig och vad sågs vi? En gång per år? Inte har väl den relationen blivit bättre med åren heller. Träffade den familjen senast i början av januari när vi besökte dalarna för begravning av min farfar. En farfar jag inte vet hur han ser ut. Då, som alltid, pratade vi om at bättra på kontakten, att ses oftare, om inte annat ses och fira jul. Mm, den 11 juni idag. Gick ju bra. Inte hört ett ord sen dess. Visserligen inte hört av mig jag heller. Men endå. Även om jag har all skyldighet i världen att höra av mig jag med, särskilt när man växt till sig, tycker man fortfarande att en pappa i ett förhållande har liite mer skyldighet på sig. Han kan ju se efter sina andra barn. Vad hände med mig? Inget jag grubblar över egentligen, då jag och Mami har klarat oss mer än bra på egen hand. Men hursom så kommer de dagar man funderar på hur allt hade kunnat se ut. Hur situationerna hade kunnat se annorlunda ut. Jag har massa släkt på hans sida som jag inte ens vet namnen på eller var de finns, eller ens vilka som finns. Min faster är nog lite av ett guldkorn. Träffade henne på begravningen och innan dess har jag inte en aning. Någn gång när jag var väldigt väldigt liten tror jag. Men ändå, varje julafton och VARJE födelsedag, skickar hon mig en present. Och då ska vi se till att min pappa inte ens minns när jag fyller år. Och vad återgäldar jag henne med? Inte ett skit.

Funderar ibland på att ta mig upp till dalarna till faster eller nedåt landet till farmor och hälsa på, men undra hur det skulle bli? Hur krystat lär det inte vara? Hej, jag tränger mig på, vi äter en bulle, kul, nu ska jag åka.. Eller så är jag bara negativ. Eller så funderar jag på tok för mkt en dag som denna....
 

Det är illa när man inte ens kan ligga/sitta/klänga på soffan utan smärta. Det ilar som !#&*!#...!

Varför soffan? Varför gör du detta uppror mot mig? Du ska vara min vän och vårda min onda kropp.. Hoppas sängen är en bättre vän än du är en kylig kväll som denna! Ja, hör och häpna, denna gång sviker jag dig! Trodde faktiskt aldrig att du skulle svika mig på detta sätt. Jag satte alltid dig i första rummet. Även när kökstolen skrek efter min uppmärksamhet så fördes mina steg till dig. Så många kvällar vi har tillbringat tillsammans, så många goda middagar vi har delat, tårar vi har fällt till sorgliga filmer.. Trodde det betydde något för dig. Är så svårt besviken. Trodde du var min trogna vän..

Emelie har nog gjort det smartaste draget ever idag. Nej igår. Och idag..

En promenad som skulle infinna sig inom timmes ramen och bara vara god för själen, slutade i något helt annat... Något jag ångrar med hela mitt hjärta just nu. Suck. Emelie gick ut på promenad, fick mess av Mimsan och hornet växte i pannan. Klart jag klarar av att gå dit bort. SÅ långt är det ju inte och jag får ett mål. Japp så blir det.. Mm. Väl framme där skulle vi tydligen gå ÄNNU längre bort (trodde B var på kalas i närheten... ) Sen hem den vägen till Taikon och sen heeeela vägen hem till mig igen. Sista halvtimmen var tårarna på lockkanten och smärtan ilade sig genom ryggen. Ingen är hemma och ingen kan hämta upp mig. Bussen går på andra sidan civilisationen och det vara bara att gilla läget. Lite mustasch i lurarna och med nöd och näppe kom man innanför dörren. Oj vad smart jag kände mig. 3 timmars promenad och 24.000 steg senare.. Jora.

Imorse var det damn inte kul att ta sig upp ur sängen. Ryggen är som en stenplatta som ilar sig genom muskelpartiet och mina benhinnor! Hjälp! Kan inte sätta ner fötterna. Ljuvligt. Med lite "påtvingad" promenad idag så är det ju inte direkt bättre.. Har myst med min spikmatta i sängen en del idag och blir nog en tur i halmen med den innan lägdags också.. Hur fan ska jag klara av morgondagen?

Det har varit lite bloggtorrt här några dagar nu. Trots att jag bara sitter hemma. Haha. Men har inte riktigt haft någon motivation till att skriva. Att älta min smärta känns ju inte som det roligaste..

Var förbi Axa en sväng i nya lyan och its looking damn god! Jäkligt snyggt! Väntar på spänning tills tjejmidddagen, som jag nu bestämmer vi ska ha, blir av :) Blir så svårt sugen på att göra om här hemma nu också.. Haha.

Annars då? Nja. klättrar på väggarna här hemma men kan ju inte riktigt göra så mkt.. Värken eskalerar ju bara av att köra bil eller promenera så man sitter där man sitter. =/ Märker att man börjar bli desperat på sällskap.. Haha.

Har haft underbara mornar här senaste dagarna. Eller underbara och underbara, trött som en gris då jag fortfarande iaf försöker gå upp i rimlig tid, (klockan har stått på 8.30 hela sjukskrivningen) men har vaknat till känslan man hade när man var mindre och hade sommarlov. Inte att det är varmt och soligt, varit ganska kallt då vi sover med fönstret öppet, men friskt och sommrigt på något vänster. Har tom funderat över när sommarlovsmorgon sänds på teve. Haha!

Ja ni, detta blev ett inlägg om absolut allt och ingenting ;)

Åh helt färdig. Mami kom förbi en sväng och tyckte jag kunde följa med till Pummis studentmottagning.. Ja varför inte, får man se lite ansiktet iaf, och inte bara den vita väggen här hemma... Kommer väl bli paranoid snart =P

Så vi for dit och det bjöds på god mat och dryck. Inte helt fel! Men jäklar vad tiden går fort! Tyckte P var "liten" för inte alls länge sedan! Så tar hon studenten. Helt sjukt. Men grymt kul att ses igen. Var som sagt bra länge sedan sen sist. Tror dock hon var stabilare på benen än vad jag var på min student;) Haha. Och Conny, vad hände? Två barn? Man får gratulera;)

Men hemkommen är man inte pigg. Bacardibedövningen börjar släppa och armen värker igen.. Fan, kanske skulle man gå på alkokur? En drink i timmen typ. Borde fungera finfint. Blir jobbigt med bilen bara.. Hehe. Möjligvis kan det bli gnäll på jobbet också.. Hum.

Nä, så nu sitter man och gäspar i soffan.. Funderar på att vara svårt duktig och redan nu lägga mig i sängen och läsa lite kanske? Är man så duktig måntro? Inga jätte höjdare på TV heller..

Värker fortsätter och idag är det värre än någonsin tror jag.. Suck. Så jäkla jobbigt! Man kan ju inte göra något åt det heller verkar det som. Gör absolut inget ansträngande (Dunkar och ilar i armen bara jag sitter still så...) fått starkare voltaren som jag äter tillsammmans med alvedon tre gånger om dagen, och sen den kontunuerliga gelen.. Inte fan blir det någon skillnad. Man blir så himla orkeslös. Man stirrar i väggen, man pratar med folk men är på en annan plats och allting bara sker runt om en som man inte är medveten om.

Just nu sitter jag i soffan och suktar efter ett bad. Fan vad jag vill ha vårat badkar nu! Tror det skulle kunna vara lite topp för min värk. Omvirad av värme liksom.. Så himla frussen också. Känner mig sådär inför en dusch då man vet hur man fryser där det varma vattnet inte når.. Men det är bara att bita i det sura äpplen and do it...

Jaha. Så var man hemma igen. Fan också. Hatar det här så hårt! Vet att det är sjukt körigt på jobbet, att man verkligen behövs, att jag skulle hålla i en avdelning denna vecka, att många är borta.. Och så fungerar inte kroppen för fem öre.. Har så sjukt dåligt samvete. Vet att jag inte ska ha det, men man känner sig så skyldig! Fick ju dock svart på vitt igår att det inte fungerar att arbeta. Så just nu lever jag på voltaren+alvedon frukost, lunch, middag och lite voltaren gel på det, plus linement. Imorgon blir det doktor och på tordag tillbaka till kiropraktorn.. Men tanken som slår mig är svårt skrämmande. Tänk om det inte blir bra? Har ju dragits med det i 3 år och har fortfarande samma problem, vad skulle bli skillnad nu? Och om det inte går att fixa, vad fan gör jag då? Jag kan ju inte springa hemma sjukskriven för evigt. Och kan inte jobba med mitt arbete.. Och inte fan går det att hitta något nytt. Vad gör man??